Nu är jag hemma från en av dom bästa resorna jag gjort till favortiställe London. Har haft så roligt och upplevt både det ena och det andra! Fick ångest när jag skulle hem, ville bara vara kvar. Men får se positivt att snart är jag där igen :) bilder kommer men nu måste jag sova, puss

Är det verkligen såhär det ska kännas? Är det menningen att man ska känna smärta varje dag som går? Ibland har jag frågat mig själv om jag verkligen är den enda människa på denna jord som känner den här ångesten och smärtan. Jag önskar jag var den där tjejen som kunde vara självsäker, inte bry sig så mycket om vad som händer runt om henne, klara av lite skämt och inte ta allt så hårt. Jag har varit en liten bit av den tjejen en gång men det försvann. Just nu vet jag inte själv var jag står, det enda folk säger till mig är att det kommer bli bättre och du kommer finna tillbaka till dina gamla spår. Men nej, det tror jag verkligen inte. Nu känns allt helt jävla meningslöst.

Var så otroligt trött imorse för Zack och jag snackde hela natten typ fast han somnade i telefonen så.. Vilken bra telekompis! Gick på matten vid 8 och gjorde provet,tror det gick ganska bra. Träffade Louise i stan senare och vi hade en great time och taggade London. Och mina tankar idag går till en person, vila i frid.
Nu ska jag ner och äta,pussar